Rebecca om Morfar.

Hej kära lekkamrater!

Trevligt att ses igen. Tack för att kommentarer igen, de får mig att bli på sprudlande humör!

Morfar hade fyllt 88år i söndags. Första gången man inte firar hans födelsedag med honom som jag kan minnas. Jag undrar så innerligt var han är, hur han har det. Jag önskar jag fick svar. Jag vill tro på en himmel. Jag vill tro på att jag träffar honom igen. Eftersom han kunde läka mina sår genom att bara finnas. Men nu när han inte finns då,Vem ska då läka dom. Mina sår läks, jag blir stark, jag hoppas det är min Morfar som hjälper mig. För det tror jag på. Att han hör mig när jag behöver prata. Jag har fortfarande lätt till gråt eftersom jag saknar honom så obeskrivligt mycket. Jag kommer bli så besviken om jag aldrig får se honom igen, hålla hans hand, ge honom en varm kram en sån som bara barnbarn kan, klappa hans kind, skoja och skratta med honom. Jag får stanna upp att skriva för jag ser inget av alla tårar som rinner. Snart är det ett år han tog sitt sista andetag och jag minns det som igår. Jag har verkligen förlorat någon som har betytt allt för mig och det glömmer man inte. Jag vill bara veta om han visste att vi fanns där hela tiden. Jag har sådan ångest för att jag inte vet om han visste att han inte var själv. Att vi fanns där. Vart tog han vägen? Vad är han?
Ibland tror jag att jag skulle behöva prata med någon om allt det här. För jag kan säga att jag mår inte bra. Jag har svårt att prata om döden, morfar och sjukdomar utan att börja gråta.
Det går inte en dag utan att mina tankar hamnar hos dig Morfar. Jag hoppas så så så mycket att du hör mig. Om det inte fanns något efter livet, vad ska de då vara värt att leva? Varför ska man bli ha vänner, varför ska man sakna någon så det gör ont om man Aldrig ska få träffa dom sen?
Det skrämmer mig. Jag vill få svar men rädd för svaret. Jag skulle behöva få gråta ur mig för jag är inte klar på långa vägar. Men jag är så trött på att bara gråta, gråta och gråta. Jag gör inget annat.
Det känns som en en del av sig själv har gått bort efter Morfars död. Något dog i mig. Som säkert kan hittas igen men hur?
Jag skulle vilja skrika och lägga mig på golvet och gråta som ett barn.

Morfar, Jag saknar dig. Jag hoppas att du hör mig.
Om ingen himmel fanns innan så skapades en när du tog sista andetaget. För en underbar människa som du, som har skapat en vacker trädgård som jag och Alexandra vuxit upp i. Du som har gjort alla lyckliga och glada. Älskar dig, Morfar.


Håll mitt hjärta Håll min själ
Lägg mitt huvud i ditt knä
Säg att du menar
och vill mig väl
Håll mitt hjärta Håll min själ

Som jag väntat alla år
Du kan läka mina sår
Ta mina händer och gör mig hel
Ta mitt hjärta
Ta min själ

Håll mit hjärta Håll min själ
Låt mig bara stanna här
Så allt jag ber dig allt jag begär
Håll mitt hjärta Håll min själ Håll min själ

Din Olga.