Rebecca om etik/moral och turist attraktion

Hej kära Lekkamrater!

Tack för dessa fina kommentarer. Det gillas i högsta grad.

Det har inte hänt allt för mycket. Igår blev jag gul i håret. Jag sa väldigt tydligt att jag Inte vill vara gul. Efter noggrann titt på mitt hår i spegeln hemma såg jag inget annat är färgen gul. Om det hade varit påsk då kanske att man hade stått ut ett tag. Men inte idag. Det var för sent att springa in på maxi och köpa en färg till som skulle hjälpa mig. Så jag visste att skulle finna mig i att jag skulle jobba idag med mitt hår som såg ut som en ”guld - lock” peruk. Kände att jag plötsligt blev en turist attraktion för alla tyskar inne i affären där jag jobbar, det saknade dock bara en älg vid min sida. Men om jag inte tröstar dig så tröstar jag mig själv med att jag inte längre är så gul i huvudet.
Ja, nu vet du det.

Jag tänkte på det här om etik och moral. Läran om rätt och fel. Kan man säga så?
Utan etik, ingen moral. Utan moral, ingen etik. Varför hatar vi varandra så mycket?
Varför hatar man sin granne, som knappt säger något, när började man hata de osociala, när man vet att man skulle tycka det blev jobbigt med någon som pratar alldeles för mycket? Eller varför hatar man han/hon som är homosexuell, när började man hata kärlek? Varför hatar man dom som man knappt inte känner? Plötsligt så har man så mycket att säga om, de saker man inte fullt vet något om. Är det meningen att vi ska vara elaka. Visst, det har vi varit sen vi skapades. Det här med att hata och vara elak är det ett skal som vi skaffar oss när vi känner en slags rädsla? En rädsla för något vi inte vet hur vi ska hantera. Det är lättare då kanske att hata och vara elaka mot än att ta itu med det. Kan det vara så? Då med etik och moral. Har vi glömt dom två orden. Dessa ord som har ganska starka sätt att leva för. Någon som lär ut etik och moral, och som sedan lever utan dessa två ord, utnyttjar det. Då stämmer det inte längre. Bara något jag var tuvungen att skriva ner. Hoppas du förstår vad jag menar.

Imorn ska jag gå upp tidigt och ta mig kopp kaffe. Jag ska ta ett läppstift och skriva etik/moral på min spegel. Sen ska jag sätta mig vid min dator, känna om det har hänt något särskilt med mig. Kanske den där promenaden i ikväll, gjorde det lättare för mig att andas ut. Jag ska inte heller vara dum. Nog med att jag ser lite av en ”white – trash” nu med håret och passar bredvid Oskarshamns fjortisar som hänger på Flanaden och dricker cola, spottar på golvet och tycker att häng på killar är skit snyggt. Oj, vad hände? Nej, jag ska ta och börja dagen med en P!nk låt som alltid och titta ut genom mitt sädär rena fönster, kurra ihop i min fåtölj och njuta av att jag aldrig börjar med att vara en otrevlig människa. För det kan jag säga, för det är sant.

Ta hand om dig och varandra. Ta hand om hela dig, för du är allt du har.
Kommentera gärna! Tack för titten!
ReGoSi

Rebecca om sitt liv är ett fynd"

Hej Kära Lekkamrater!

Härligt för dig som har gått på semester nu, 4 veckor regn. Grattis! Nej, förlåt.
Hoppas allt är bra med dig och inte har alltför många tankar som en själv. Ganska jobbig det där med tankar hela tiden. Här får du 1 av 18590850205085024802 tankar.. Enjoy.
J
ag har fastnat på en tanke. Nu när man står här bland REA, fyndpris och ordinariepriser. Då såg jag mitt liv för en stund. Plötsligt har jag på något sätt hittat någon likhet mellan REA, fynd och ordinarie och mitt liv.
När du hittar en rea produkt som verkligen är ett fyndpris, du köper det och går därifrån med stolthet och tycker att du verkligen har gjort ett kap. Men är det verkligen ett fynd om du bara använder det en gång eller kanske aldrig. Men eftersom det var så BILLIGT, så var det ett kap, really?
Jag skulle ljuga om jag sa att jag Aldrig har gjort sådana köp.
Men frågan är, Är det samma så ditt liv är?

Tänk dig att man tar den enkla vägen för att du tycker det är lättast, men är det så konstigt, tycker du nu. Svar = ja, egentligen.
Du låter inte dig själv att testa dina gränser, eller ger upp av den orsaken att du är erfaren för du har tagit den svåra vägen och då rädd för att prova igen. Hur vet man att den ”svåra” vägen är jobbig då? Hur vet du det om du aldrig har provat. Är den lättaste vägen den rätta? Vadå, bara för att den är enklast.
Det är väl inget ”fynd” om du inte får ut något av det, eller?
Många kanske tänker om nu livet ska vara svårt att leva, varför skulle man vilja försvåra det då?
Det handlar inte om att dom svåra vägarna är viktigast, men viktiga.
Jag tror att man faktiskt lär sig bättre om sig själv när lite blir lite svårt ibland, det har jag garanterat gjort.
T.ex. Långdistans
Det är ingen lätt väg. Hur vet man att man klarar det, hur mycket man vill att det ska fungera, hur mycket man orkar, Hur vet man allt det när man inte testar? Som sagt det är ingen lätt väg, inget fynd precis. Men man växer som människa. Du och din love of your life. Det har jag även garanterat gjort.
Så, kanske ett fynd till slut, svårt att se framtiden innan men den visar ju sig alltid senare.

Varför skulle man vilja ta det saker som man redan vet om, vet om hur man reagerar, kallas trygghet. Hur växer man då som människa om man jämt ska gå på trygghet, är inte vår strävan att växa som människa?
När jag ser en REA skylt frodas ivrighet, en tanke på att – Här ska shoppas, här ska fyndas! Jag tycker faktiskt att det är ganska fjäderlätt att hitta saker på rean. Inte underkläder dock, har faktiskt inte 40-44 i storlek, inte än i alla fall. Oftast så hittar man något som man Ska sy upp, byta knappar, sy in mm. Men ofta det händer? Man intalar sig saker och lovar sig själv. Likadant är det men mig. Jag lovar mig hela tiden att göra saker som jag aldrig har gjort förut, för att jag vet att jag skulle må bra av det. Men titta där, jag behandlar mina ”rea - fynd” som jag behandlar lite av mitt liv.

Hur vet man hur man ska göra? – Man kan inte veta allt, det finns många sett att ta reda på. – Do it!
Stanna upp, man behöver inte alltid tänka, gör vad ditt hjärta säger.

Här avslutar jag med en fin text. Som får ännu tankar att flyga omkring.

Picture perfect memories,
Scattered all around the floor.
Reaching for the phone cause, I can't fight it any more.
And I wonder if I ever cross your mind.
For me it happens all the time.

It's a quarter after one, I'm all alone and I need you now.
Said I wouldn't call but I lost all control and I need you now.
And I don't know how I can do without, I just need you now.

Jag hoppas att jag var ganska tydlig med formuleringen av mina tankar. Sitter här och snegglar upp och ner, från datorn till en mesig thriller.

Ta hand om dig och varandra.
Kommentera gärna! Tack för titten!
ReGoSi

Rebecca om tankar som Siden/Ylle

Hej Kära Lekkamrater!

Jag hoppas att du är nöjd med sommaren såhär långt. Själv är jag är faktiskt lite missnöjd, men det är inte det jag tänkte blogga om. Inte än iallafall. Nu med Jazz i öronen så tar jag fram ett tomt textredigerare program. Klara, färdig Gå.

Just nu är allting för litet. Jag får inte plats. Jag är smal som en pinne och långa älgben och får ändå inte plats. Visst, det har inte med mig fysiskt att göra utan mer psykiskt.
Mina tankar är så många att väggarna här är för små. Det jag skulle behöva är kanske ett hav eller en äng som aldrig tar slut. Kanske ett enormt slott nånstans i Skottland där mina tankar kan ta sig ur de tjocka stenväggarna om det skulle behövas. Just nu känns det som att till och med jorden är för liten för Rebecca Augustssons tankar.

Tänk dig såhär. ( Pratar om känslor)
Jag kände att jag hade ett tygmatrial som.. Siden runt min hud.
Siden är tunt, glansigt, mycket starkt och förvånansvärt har en förmåga att värma.
Det är låter något som man kan leva med, som ett skydd, ett tunt skal.
Fast nu har denna trygga och lättsamma skal har nog mer blivit mer som Ylle.
Ylle har nu blivit min känsla. Det är jobbigt varmt, stickigt och jobbigt obehagligt med den där åtsittande kragen runt min hals.
Just nu så är mina tankar, svåra att få bort. Jag trivs bättre med Siden.

Mina dagar har varit opeppa. De har varit ganska svårt att le. Jag skrev på min facebook-staus om det fanns någon som ville låna ut ett leende. Tur att man har vänliga människor som är villiga att ge bort sitt leende. Jag vet att det kommer tillbaka. Men vad gör jag med dessa tankar då?
Hur byter jag tillbaka ifrån Ylle till siden? Det inte lika lätt som att boktavligen byta tröja när man inte är nöjd. Jag vet nog inte riktigt vad mina tankar vill säga mig men jag har mina aningar. Men jag vågar inte lyssna på dom. Jag vet att man har sådana dagar då ens tankar inte får plats i ens huvud utan man måste åka nånstans där man inte känner klaustrofobi.
Det är svårt att ge tips när jag inte har kommit på vad jag själv ska göra för att hitta mig själv.
Jag får helt enkelt återkomma när jag vet.

Kommentera gärna! Tack för titten!
ReGoSi

Ta hand om dig och varandra!