This used to be a funhouse

Jag vill inte. Bort ifrån mig.

Visst, du gjorde intryck på mig. Du lyssnade inte bara på mitt yttre utan på mitt inre. 

Du vågade säga vad du tyckte och tänkte. Vilket var nytt för mig. Ifrån någon som jag knappt 

kände. Hur kunde då allt plötsligt vara borta? Allt bra. Allt som man trodde var trygghet och en evighet. Det gör mig så förbannad att jag inte såg. Inte såg vad som kunde hände. This used to be a funhouse - P!NK

Men.. dom säger ju att allt har en mening. Vilka nu "dom" är. 

Det var nära att allt togs ifrån mig. Något som betyder mer. Jag tänker och suckar. 

Försöker istället tänka på framtiden inte på det som varit. Även om det som har varit något betydelse fullt.

Than in this haunted memory - P!NK

I can be so mean when i wanna be,

I am capable of realy anything,
I could cut you into peices,
But my heart is, broken.

På Något sätt.

Försvinn. 

Bort. 

Tack för titten!

ReGoSi

Gamla stan, bra musik och gutt häng.

Snart har jag varit här i en vecka och jag trivs som fisken i vattnet.

Det bekommer mig att jag inte åkte tidigare men jag ska inte klaga, jag är här nu.

Mitt liv just nu består av att söka jobb, umgås och lära mig att åka tunnelbana. 

Men så länge jag kan ta mig tillbaka till lägenheten så är jag nöjd. I Torsdags satte jag mig på tunnelbanan till Gamla stan. Där Delory skulle spela på en jazzpub, Stampen. 

Musik i öronen, en gosig tröja och gitarr på ryggen begav jag mig till Gamla stan. 

Väl där, visste jag på ett ungefär vart jag var men det skadar ju inte att fråga, tänkte jag. 

Haha, roligt när jag tänker på det. Gick fram till en kvinna som var på väg ner till tunnelbanan. 

Frågade om hon visste vilket håll jag skulle gå om jag skulle gå till Stampen. 

Hon tittade osäker på mig och sa att jag verkligen ha gått fel. Fel? Tänkte jag. Jag kom ju nyss upp ifrån tunnelbanan liksom. Hur hade jag kunnat hinna gått så fel? Hon pekade sen upp på någon backe och sa att jag skulle typ gå så långt åt helvete. Oj? tänkte jag igen. Jag tackade och gick. Men det kändes inte rätt, kanske min kvinnliga intution, om jag har någon. Stannade sen och frågade två unga tjejer var Stampen låg. Dom pekade nerför backen som jag precis hade kommit upp ifrån. De frågade om jag visste vad tunnelbanana låg. Mmm, sa jag. Var ju precis där. Suck. Ta till höger sen in på den första tvärgatan. Tackade och gick samtidigt jag ville kasta en limefrukt på kvinnan som sa att jag hade gått fel. Ja, visst lite irriterad var jag allt. 

Där träffade jag Jonas, Christian och Silver. DELORY. Vi käkade lite Thai-mat och vid 20.00 satte de igång och spelade. Mysig jazz pub med sten väggar som kändes som en vinkällare. Roligt att de kom så mycket folk med. Kvällen bestod av bra musik, trevligt folk och rök ifrån rökmaskinerna. Härlig känsla. Rebecca och Jonas blev sen trötta och tog oss hem. Pratade såklart med min underbar pojkvän som flyttat in i ny lägenhet i Malmö. Något som var riktigt gutt med är Emelie Johansson. En tjej som var min bästa vän i mellanstadiet och i högstadiet, vi höll ihop i alla väder och vi lovade varandra att aldrig komma ifrån varandra även om vi valde olika linjer i gymnasiet. Men det blev så iallafall. Men nu. Det känns det bra igen nu ska vi ta igen allt. Bara för att du betyder lika mycket för mig nu som förr. Det har inte förändras.

Idag blir det Gröna Lund med Emelie. Hoppas att min syster ringer eller mamma.

Ska skriva vykort idag och skicka. 

Tack för titten! Kommentera gärna!

ReGoSi

Ditt hjärta leder dig alltid hem

Framme i Stockholm. Jag kunde inte gråta mer för jag var slut på tårar. 

Somnade nästan med en gång framme i lägenheten i Hässelbystrand. 

Vaknade vid 9 med en känsla som jag inte kan beskriva. En härlig känsla, något spännande. Ett äventyr väntar mig. Tog oss en kopp kaffe och jag tittade ut genom fönstret mötes av strålande väder. Underbart. Åkte tunnelbana för det är ju det enda sättet här att ta sig någonstanns. 

Åt lite kina mat på en helt fantastisk resturang sen gick vi runt lite i stadens några hörn och bar det mot Lidingö. Underbart. Igen. Man kan säga att jag bara njöt även om man fortfarande har träningsvärk efter lasergame för några dagar sen och skoskav. Så var det helt underbar. Tittade på höstkläderna, doftade på smink inne på Åhlens, tittade på skor men köpte ingenting. Jag blir helt stum när jag testade en jäätte snygg mössa och inte köpte den men jag får inte slösa nu utan jag måste hålla inne på de där sakerna och köpa nödvändiga saker. Just idag skulle man ha tagit med sin regnjacka men jag får väl hitta på något annat så länge i västa fall får jag väl ta en svart sopkasse över mig. Men.. Jag är här. Jag är så stolt över mig själv. I oskarshamn säger man vääldigt mycket och det blir inte av. Men jag sa och gjorde det. Jag ska flytta till Stockholm och nu bor jag här. Något som jag alltid kommer att vara stolt över. Att jag gjorde det. Idag ska jag hitta mig ett biblotek och skriva ut mitt cv sen blir det en fika i regnet med Emelie. Gissa om jag är glad att jag ska umgås med den tösen igen. Så snart blir det tunnelbanan själv och sen ska jag åka runt lite för kolla läget. För att jag vågar. Eller mer för jag har inget val. Man måste ju veta och våga. 

Saknar min mamma och tvilling. Morfar och mormor, Mina vänner.

Nu ska jag ta på mig något varmt och sen gå och lulla i affärer, bara njuta. Sakna mina där hemma.

och bygga upp något här. By myself. Proud Silly.

if you feel lost and on your own 
and far from home 
you never alone, you know 

just think of your friends 
the ones who care 
they all will be waiting there 
with love to share 
and your heart will lead you home 

funny how a photograph can take you back in time 
to places and embraces 
that you thought you left behind 

they're trying to remind you 
that you're not the only one 
that no one is an island 
when all has said and done 

if you feel lost and on your own 
and far from home 
you never alone, you know 

just think of your friends 
the ones who care 
they all will be waiting there 
with love to share 
and your heart will lead you home 

Tack för titten!

ReGoSi

Rebecca och allt innan än framme

Nu sitter jag här. Nu blev allt plötsligt verkligt. Ingen att luta sig emot, ingen att hålla i handen och ingen som torkar bort tårarna. Det är väl så man ska känna? När man flyttar. Att det gör ont i själen då man kramat mamma innan man stiger på bussen. Då man vinkar och ser att hon försöker svälja klumpen i halsen. Ett "hejdå" är det värsta jag vet. Fast Hejdå kan ha många betydelser. Det kan betyda för stunden och det kan betyda för all evighet. Jag vet ju såklart att detta var bara för stunden men det är ändå en prosess när man inser att man inte har en bestämmd tid då man ska ses igen. 

I 10 minuter satt jag bara och stirrade ut genom fönstret efter den lämnat busstation. Jag behövde tänka och låta mig inse. Sen satte jag mig till rätta och tog fram min Mac och tittade på "Dixie Chicks- Dokumentären". Otroligt bra btw. 

Blev lagom hungring och min kära mamma hade gjort tonfiskröra i tunnbrödsrulle och ni som verkligen känner mig vet att jag och Alex fick jämt med oss dessa tunnbrödsrullar när vi skullle på utflykt med skolan eller på picknik. Så det kändes helt rätt, jag ser det som min egna utflykt och då är det väl själv klart att jag ska ha tunnbrödsrullar.

Framme vid Norrköpning kom det fler på bussen och när bussen startade kände jag mig väldigt kissenödig.

In på den där superduper lilla, plutt till toa och det svängde och hade sig. Fick hålla i mig så jag inte välte omkull. Sen var det dags att pricka rätt, det är inte så lätt i en buss som åker fram och tillbaka, och jag måste medge att jag mådde illa men jag klarade av iallafall att pricka. Inte nog med det så var det långt ner till slutet av toaletten så då var jag tvungen att inte försöka göra så att det skvallade så mycket. Sen klar som jag var skulle jag hitta spolar knappen och jag vet inte om jag måste kolla min syn ingen men jag såg verkligen ingen knapp. Rasande som jag blev var jag nära på att hänga ut min huvud i dörren och skrika över hela bussen och fråga om dom har sett någon spolar knapp! För här inne finns ingen! Men just då.. ser jag den..

Den var framför mig hela tiden med STORA bokstäver. Tack. Jag tryckte på knappen och skrek till av att det skvättes upp på mina byxor. Tack. Precis vad jag behövde. Som tur på mina byxor och det syntes ingenting men det var blött. Då tvätta händerna och återigen trycka på en knapp och vatten kom men inte på mina händer utan på min skjorta. Så när jag gick ut var jag blött på byxorna, skjortan och vetskap att dom har hört hela prossesen där inne. Röd i ansiktet som jag var satte jag mig helt iskall på min plats. 

Så.. Ja det ska bli kul det här. Det började verkligen bra. 

Saknar alla mina fina vänner, pojkvän och min fina familj. Jag och Simon har gått igenom detta många gånger med att säga Hejdå. Så vi vet. Men det är inte lätt. Men jag kände att det är verkligen inte lättare att säga Hejdå till någon som man har bott med hela sitt liv med. Min mamma. Älskar henne. För att hon alltid har ställt upp och gjort verkligen vad hon kunnat till hundra procent. Det ska du ha ett stort Tack för. 

Min lilla Mamma. Ringer dig ikväll när jag är framme. Sköt om er nu allesammans!

Tack för titten! Kommentera gärna!

ReGoSi

Ge mig ett tecken! Skit en rosa bil!

"Ge mig ett tecken? Bara ett!!"

Hur många gånger har man inte hört det i ens huvud?

I mitt huvud.. Många gånger..

Då man stått där hjälplös och tillslut vill ha någon annan som ska tala om för dig hur du ska göra.

Det är ju egentligen sig själv.

Haha.. blir lite full i skratt då jag tänker på när man tänker på det, när man skulle leta efter tecken som skulle avgöra vad man skulle göra.

Ett exempel? Javisst!

" Du sitter i bilen på parkeringen och väntar på att mamma "bara" ska in och handla 1 liter mjölk.

Det visar sig att det var mycket mer så tiden i bilen blir längre och klockan tickar. Tillslut fylls bilen med alla dina tankar. Tankar som "älskar han mig fortfarande?" för att få svar så tittar du ut genom rutan och om det kommer en vit bil runt hörnet då Älskar han dig fortfarande.

Men om det kommer en rosa bil då? Det är ju hur långt som helst från vit då är det verkligen, verkligen, verkligen inte bra. Eller? Haha. Lite roligt är det ju.

När man gör så letar man ju tecken. Man blir ju lite av knäpp tillslut.

Jag minns även när man var mindre och man hade frågat chans på någon kille och man satt i morfars och mormors trädgård och plockade bort alla blombladen på alla fina blommor för att få Ett svar (Älskar, Älskar inte) men det räckte ju inte med Ett svar utan morfars och mormors fina blommor skulle ju rensas med blad tills man fick många bra svar. För det räckte ju inte med ett bra svar.

Varför är vi människor sådana? Det räcker inte med att man ger en konkret positiv komplimang, utan det måste vara Varför, Hur och När. Ibland är det väl bara skönt att få ta emot den där lättsamma och enkla komplimangen. För den lättsamma enkla komplimangen är väl ett tecken på något. Varför ska man alltid borra in sig i allt?

Bara något som dök upp i mitt huvud.

Tack för titten! Kommentera gärna!

ReGoSi 