Nu sitter jag här. Nu blev allt plötsligt verkligt. Ingen att luta sig emot, ingen att hålla i handen och ingen som torkar bort tårarna. Det är väl så man ska känna? När man flyttar. Att det gör ont i själen då man kramat mamma innan man stiger på bussen. Då man vinkar och ser att hon försöker svälja klumpen i halsen. Ett "hejdå" är det värsta jag vet. Fast Hejdå kan ha många betydelser. Det kan betyda för stunden och det kan betyda för all evighet. Jag vet ju såklart att detta var bara för stunden men det är ändå en prosess när man inser att man inte har en bestämmd tid då man ska ses igen.
I 10 minuter satt jag bara och stirrade ut genom fönstret efter den lämnat busstation. Jag behövde tänka och låta mig inse. Sen satte jag mig till rätta och tog fram min Mac och tittade på "Dixie Chicks- Dokumentären". Otroligt bra btw.
Blev lagom hungring och min kära mamma hade gjort tonfiskröra i tunnbrödsrulle och ni som verkligen känner mig vet att jag och Alex fick jämt med oss dessa tunnbrödsrullar när vi skullle på utflykt med skolan eller på picknik. Så det kändes helt rätt, jag ser det som min egna utflykt och då är det väl själv klart att jag ska ha tunnbrödsrullar.
Framme vid Norrköpning kom det fler på bussen och när bussen startade kände jag mig väldigt kissenödig.
In på den där superduper lilla, plutt till toa och det svängde och hade sig. Fick hålla i mig så jag inte välte omkull. Sen var det dags att pricka rätt, det är inte så lätt i en buss som åker fram och tillbaka, och jag måste medge att jag mådde illa men jag klarade av iallafall att pricka. Inte nog med det så var det långt ner till slutet av toaletten så då var jag tvungen att inte försöka göra så att det skvallade så mycket. Sen klar som jag var skulle jag hitta spolar knappen och jag vet inte om jag måste kolla min syn ingen men jag såg verkligen ingen knapp. Rasande som jag blev var jag nära på att hänga ut min huvud i dörren och skrika över hela bussen och fråga om dom har sett någon spolar knapp! För här inne finns ingen! Men just då.. ser jag den..
Den var framför mig hela tiden med STORA bokstäver. Tack. Jag tryckte på knappen och skrek till av att det skvättes upp på mina byxor. Tack. Precis vad jag behövde. Som tur på mina byxor och det syntes ingenting men det var blött. Då tvätta händerna och återigen trycka på en knapp och vatten kom men inte på mina händer utan på min skjorta. Så när jag gick ut var jag blött på byxorna, skjortan och vetskap att dom har hört hela prossesen där inne. Röd i ansiktet som jag var satte jag mig helt iskall på min plats.
Så.. Ja det ska bli kul det här. Det började verkligen bra.
Saknar alla mina fina vänner, pojkvän och min fina familj. Jag och Simon har gått igenom detta många gånger med att säga Hejdå. Så vi vet. Men det är inte lätt. Men jag kände att det är verkligen inte lättare att säga Hejdå till någon som man har bott med hela sitt liv med. Min mamma. Älskar henne. För att hon alltid har ställt upp och gjort verkligen vad hon kunnat till hundra procent. Det ska du ha ett stort Tack för.
Min lilla Mamma. Ringer dig ikväll när jag är framme. Sköt om er nu allesammans!
Tack för titten! Kommentera gärna!
ReGoSi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar