Ge mig ett tecken! Skit en rosa bil!

"Ge mig ett tecken? Bara ett!!"

Hur många gånger har man inte hört det i ens huvud?

I mitt huvud.. Många gånger..

Då man stått där hjälplös och tillslut vill ha någon annan som ska tala om för dig hur du ska göra.

Det är ju egentligen sig själv.

Haha.. blir lite full i skratt då jag tänker på när man tänker på det, när man skulle leta efter tecken som skulle avgöra vad man skulle göra.

Ett exempel? Javisst!

" Du sitter i bilen på parkeringen och väntar på att mamma "bara" ska in och handla 1 liter mjölk.

Det visar sig att det var mycket mer så tiden i bilen blir längre och klockan tickar. Tillslut fylls bilen med alla dina tankar. Tankar som "älskar han mig fortfarande?" för att få svar så tittar du ut genom rutan och om det kommer en vit bil runt hörnet då Älskar han dig fortfarande.

Men om det kommer en rosa bil då? Det är ju hur långt som helst från vit då är det verkligen, verkligen, verkligen inte bra. Eller? Haha. Lite roligt är det ju.

När man gör så letar man ju tecken. Man blir ju lite av knäpp tillslut.

Jag minns även när man var mindre och man hade frågat chans på någon kille och man satt i morfars och mormors trädgård och plockade bort alla blombladen på alla fina blommor för att få Ett svar (Älskar, Älskar inte) men det räckte ju inte med Ett svar utan morfars och mormors fina blommor skulle ju rensas med blad tills man fick många bra svar. För det räckte ju inte med ett bra svar.

Varför är vi människor sådana? Det räcker inte med att man ger en konkret positiv komplimang, utan det måste vara Varför, Hur och När. Ibland är det väl bara skönt att få ta emot den där lättsamma och enkla komplimangen. För den lättsamma enkla komplimangen är väl ett tecken på något. Varför ska man alltid borra in sig i allt?

Bara något som dök upp i mitt huvud.

Tack för titten! Kommentera gärna!

ReGoSi 